Anders Svensson gav Lars Lagerbäck en fin avskedspresent när han kroppsfintade sig igenom det albanska försvaret och sköt 4-1.

 

Resultatet var i och för sig betydelselöst, eftersom Portugal som väntat besegrade Malta, men Lagerbäcks betydelse för landslaget under det senaste decenniet har varit enorm.

Vem ska efterträda honom? Jag har haft ett givet namn i flera år: Hasse Backe.
Eftersom jag skriver på Svenska Fotbollförbundets hemsida vill jag betona att detta är min personliga och högst subjektiva uppfattning. Valet är inte kontroversiellt, men det är inte kontroverser vi behöver.

Utveckling, inte revolution. Kontinuitet, inte hysteriska experiment.
Så vill jag sammanfatta mina önskningar, nu när vi snart ska få en ny landslagsledare.

Två svenska förbundskaptener skakar hand vid lottningen av VM 2006.

 

Lars Lagerbäcks efterträdare ska givetvis testa idéer, ett nytt spelsystem kanske, ett mer flexibelt och lite äventyrligare anfallsspel, men han får inte överge de traditionella kvaliteterna, styrkan och ryggraden i svensk fotboll, organisationen, försvarsspelet och sammanhållningen; då kommer vi garanterat att få nöja oss med att vara åskådare till VM- och EM-slutspel i framtiden.
Klart är att vi behöver öka tempot i passningsspelet, att vi behöver fler snabba spelare som kan löpa i djupled, både på kanterna och i mitten. Fart, skicklighet och intelligens.

Apropå system: många tycker att vi bör gå över till 4-3-3, andra att vi ska satsa på 4-2-3-1, det system som Frankrike introducerade för drygt tio år sedan och som många allsvenska lag använder sig av i dag.

En tänkbar startelva i EM-kvalet nästa år kan se ut så här, om den nye förbundskaptenen väljer 4-2-3-1:
Andreas Isaksson - Adam Johansson, Daniel Majstorovic, Olof Mellberg, Behrang Safari - Gustav Svensson, Kim Källström - Johan Elmander, Rasmus Elm, Emir Bajrami - Zlatan Ibrahimovic.

Ja, en dag som denna är det frestande att ta ut morgondagens lag, men det återstår att se vilka tankar den nye ledaren har, vilka veteraner som fortsätter och vilka talanger som utvecklas.
Jag tror fortfarande att Marcus Berg kan ta det där sista steget upp på den internationella scenen och det ska bli spännande att följa de många ungdomar som klivit fram i Allsvenskan det senaste året, inte minst i IFK Göteborg.

Zlatan var förresten ett par år för sent ute med sin kritik när han påstod att en 17-årig supertalang inte ens får sitta på bänken i Allsvenskan: antalet tonåringar i vår högsta serie har nästan fördubblats de fyra senaste säsongerna, från 12 år 2005 till 23 i år.

Vilka egenskaper ska en förbundskapten ha? Vilka krav ska vi ställa på honom?

* Eftersom han bara har några dagar på sig att förbereda spelarna inför landskamperna måste han vara konsekvent och tydlig. Det finns sällan tid att genomföra några experiment.

* Han ska ha integritet och stå för sin uppfattning även när det blåser populistiska folkstormar. Det finns flera miljoner potentiella förbundskaptener i Sverige och alla har givetvis rätt att framföra sina åsikter, men den riktige förbundskaptenen ska i alla lägen följa sin övertygelse, utan ängsliga sidoblickar.

* Han får gärna ha visioner, men framförallt ska han vara pragmatiker och inte bara gäst hos verkligheten. Han måste utgå från de befintliga förutsättningarna, oavsett vad alla flumsnackare säger.

* Han ska ha en förankring i den svenska fotbollen o c h en kunskap om det internationella spelets utveckling. Han ska vara lyhörd och öppen för förändringar, men han behöver inte uppfinna fotbollen på nytt.

* Han får inte vara rädd för att ta konflikter, inte ens om lagets stjärnor är inblandade, framförallt inte då. Hans ledarskap får inte ifrågasättas.

* Han måste ha en bra kontakt med tränarna ute i landet, eftersom det är klubbarna, och inte förbundet, som fostrar och utbildar talangerna.

Jag känner en fotbollsledare som har alla de här egenskaperna, en man som passar in i kravbilden. Han har just avgått som förbundskapten.

Lars Lagerbäcks förhållande till media har ofta varit ansträngt, delvis beroende på att han inte älskar att stå i rampljuset och delvis, tror jag, på att han känt sig missförstådd och feltolkad. Han har därför blivit försiktig, ibland misstänksam, och från PR-synpunkt har den attityden inte varit positiv.

Ändå har Lars Lagerbäck varit en lysande PR-man för svensk fotboll. Vi har fått uppleva fem stora mästerskap på nära håll, med ett brinnande blågult engagemang. Det har inte alltid gått bra, men vi har vant oss vid att duka upp till en fotbollsfest varannan sommar och det ska vi tacka Lagerbäck för; ja, även Tommy Söderberg och Roland Andersson, förstås.
Dessutom känner jag respekt för en människa som väljer att inte framhäva sig själv, som vill utöva sitt ledarskap som en gammal trygg och pålitlig folkskollärare, som kan vara en auktoritet utan att gapa och skrika. Det finns alltför många exempel på motsatsen i dagens samhälle, där man kan vara känd för att vara känd och där vissa gör vad som helst för att få synas, där ytan är viktigare än innehållet.

En och annan tränare jag har talat med på senare år har sagt:
- Vem vågar efterträda Lagerbäck? Det kan ju bara gå sämre.

Det är inte säkert, men vi kan få vänja oss vid att missa vartannat mästerskap i framtiden - och då kanske populisterna kräver att Lagerbäck ska göra come back?
Vi kan ta hit en brasiliansk tränare som knäpper lite med fingrarna och simsalabim så börjar Sverige spela som Brasilien. Nej, jag tror inte det. Inte ens Brasilien kan alltid spela som Brasilien.

Vi kan ta hit Guus Hiddink och ge honom en årslön på 50 miljoner kronor. Det skulle i och för sig göra Fotbollförbundet konkursmässigt, men so what? Hiddink skulle ju kunna leda oss till kvartsfinal i EM 2012. Men vänta nu, vad det inte just det Lagerbäck gjorde 2004? Och vann Sverige inte "dödens grupp", med Argentina, England och Nigeria, i VM 2002?

Sven-Göran Eriksson? Jag var på plats när han ledde sitt första träningspass med IFK Göteborg i januari 1979 och är både imponerad och fascinerad av hans fantastiska resa ute i fotbollsvärlden. Men när han var förbundskapten för England, ett land som har minst tio gånger större resurser än Sverige, lyckades han inte nå längre än kvartsfinal i VM och EM. Och han besegrade aldrig Lagerbäck.

För mig fanns det ingen dramatik kring Lagerbäcks avgång. Om Sverige hade gått till VM-slutspel hade han fullföljt sitt kontrakt, men nu när vi misslyckades var det dags att sluta. 12 år är en evighet på den posten, i det här spelet.

Thylins man Hasse Backe, här med Royal League-bucklan 2005.

 

Det finns säkert flera ledare och tränare som uppfyller de ovan nämnda kraven, men min man är alltså Hasse Backe och jag har sett honom som en förbundskaptenskandidat i många år.
Han känner väl till den svenska fotbollens förutsättningar, men han har också internationell erfarenhet och har fått impulser efter alla sina år utomlands, som klubbtränare och assisterande förbundskapten.

Hasse är så stark i sin personlighet att han kan stå rak när det blåser - och tro mig, det kommer att blåsa. Han kan umgås med media och det är naturligtvis en fördel, men till slut är det resultaten som räknas.
Jag ser gärna att han får Jörgen Lennartsson vid sin sida, en sympatisk kille som brinner för fotbollen och som gjort succé med U 21-landslaget, tillsammans med Tommy Söderberg.

Jag vet inte om Jörgen själv är intresserad eller om han hellre vill fullfölja sitt nuvarande uppdrag. Jag vet inte heller om Hasse, under förutsättning att han får jobbet, vill ha en annan assistent.
Men för mig är Backe och Lennartsson ett Dream Team. Tillsammans kan de på ett förnuftigt sätt genomföra den förnyelse och föryngring som krävs.
Och förhoppningsvis kan de bli åtminstone nästan lika framgångsrika som Lars Lagerbäck.